Alla har säkert någon gång varit förälskad i någon som inte känt samma sak tillbaka. Jag pratar om obesvarad kärlek. Den sortens kärlek som känns hopplös och som nog är värst att känna. Till slut vill man bara glömma personen och aldrig mer tänka på den. Men du tänker på honom/henne hela tiden, om inte mer när du bestämt dig för att tänka på den mindre. Det går inte. Och du undrar när ska jag komma över? Det är slöseri med tid, varför gör jag så här mot mig själv? kanske för att man nånstans där inne tror och hoppas att personen ska se en i ögonen och berätta att den tycker om en också.

Varför jag skriver ett sånt här inlägg nu är inte för att jag är olyckligt kär eller något. Men en person jag känner kämpar justnu med detta.. kärlek är kärlek, det mest komplicerade som finns, eller?